The good, the bad & the fugly

SportExpressens förstasida när jag skriver det här: ÖVERFALLEN - skandalscener när Sverige förlorade i morse.
Sportbladets förstasida: "KANADA FÅR SPELA EFTER EGNA REGLER".

Really?

Det jag såg var ett överlägset nordamerikanskt lag som piskade ett svenskt - sportsligt. Som tog fram instruktionsboken om hur man vinner guld - och slog den upprepade gånger i huvudet på svenska spelare som snarare verkade ha travguiden i bakfickan än Hockeyns ABC.

Kanada rullade över Sverige som vore vi en blåbärsnation. Vi tog för få och för dåliga avslut, vi var för svaga framför eget mål och vi var inte ens framför kanadas mål.
Och så har vi Markström.

Jag gillar Jacob Markström lika mycket som nån annan i det här landet. Han kommer att bli en superstjärna. Men var han verkligen så oskyldig? De säger att han blev överkörd upprepade gånger.
Men det jag såg var en målvakt som också sökte kontakten, som redan i första minuten visade att han hade käkat taggtråd till frukost och ville in i skiten. De flesta av er som har idrottat vet vad jag talar om.
Man söker sätt att tända sig själv. Man letar en situation där man potentiellt sett kan få en jävla smäll - och får man den så blir man bara starkare. Då har man vunnit nåt. Det är ett sätt att säga "du kan försöka vad fan du vill, men jag kommer tillbaka varje gång, jag ger mig inte, jag är Stålmannen". Jag gjorde så själv hela tiden när jag var aktiv.
Det är lite löjligt att man inte alltid kan hitta den där kraften inom sig själv, men så kan våra hjärnor fungera.

Och jag tycker inte Markström gjorde fel nödvändigtvis. Han floppade och flög och voltade över isen och hjälmen landade i Alaska. Men så var han uppe igen. Och förhoppningsvis gav han energi både till sig själv och sina lagkamrater.
Ungefär som när Mikael Backlund, omgående i matchen, tog en tvåa för en snuskigt onödig attack på en kanadensare efter avblåsning. Han fick två minuter.
Jag tyckte Backlund gjorde rätt också.
Han etablerade sig själv i matchen och visade kanadickerna att Sverige kan ligga på gränsen också.

Men nu finns det förstås folk där ute som vill skylla Sveriges förlust i natt på nån annan eller nåt annat.
Kanske en rysk och en schweizisk domare.
Kanske dumma, dumma, elaka mobbare till kanadensare.

Jag är inte nån där ute.

Kanadensarna var snabbare, starkare, smartare och mer tända. Fyra karaktärsdrag som är oerhört viktiga, inte bara i ishockey, men i princip i varenda idrott du kan stava till.

På många sätt älskar jag människor som drivs av ett rättvisepatos. Alla borde ha lika lön, lika mycket mat, samma förutsättningar för vård och omsorg, skola och arbete. Klart jag älskar såna människor.
Jag är en av dem själv.

Men ibland, bara ibland, så är samma rättvisepatos fruktansvärt tröttsamt. Oftast rör det sig då om idrottssammanhang och det yttrar sig nästan alltid i form av ursäkter.
Sverige snuddade vid dom i går, med Markströms utslagna armar, Hedmans surmule och med SVT-personalens kommentarer.
Domaren buhuu.
Publiken buhuu.
Esposito buhuu.

Men vi gör oss själva en otjänst om vi nöjer oss med det. Om vi tror att det är sant att vi inte fick vinna för kanadensarna, att förlusten var orättvis. För det är inte sant. Det lär vi oss ingenting av (vilket vi, som av en händelse, egentligen lärde oss för många, många år sedan).
Den som blev överraskad av att Kanada talade maktspråk måste ha snabbspolat förbi flera av de viktigaste avsnitten i historien om ishockey. Kanada spelade bra, aggressiv hockey utan att tappa sina huvuden. Som en Sean Avery Light fast med half a brain.

Sverige var inte värda guldet.
Småkronorna blev inte bestulna på det vackraste av glimmer.
Vi förlorade helt enkelt. I en idrott som vi vanligtvis älskar att kalla kampsport. Så länge det är vi som står för kampen, alltså.

Avslutningsvis 1: Jag älskar Sverige, Tre Kronor, barrskog och IKEA. Jag är oerhört imponerad av Småkronornas turnering och tycker att vi ska vara stolta över silvret.
Jag skriver inte det här inlägget för att hacka på Sverige. Det är snarare en balansvikt. Kanada vann rättvist. De kanske skulle ha haft en utvisning till, men domarna eller fult spel avgjorde inte finalen.

Avslutningsvis 2: För den som bara hade ena getögat öppet under matchen och tror att domarna aldrig nånsin blåste på en kanadick: I andra perioden hade Sverige fyra raka powerplay. Resultatet vet ni: 0 mål.
Det där var också en balansvikt.