Om Basketligan, amerikaner och Bosman-spelare - ett långt svar på två brev

Under relativt kort tid har vi fått brev från två olika läsare som berör samma ämne: Importer i Basketligan.

Det ena var från en skånsk basketentusiast som följer Helsingborg Basket, och som generellt sett tyckte att vi i Sverige överskattar amerikanska importer och deras betydelse för ligan. Det andra brevet kom norrifrån och ställde helt enkelt frågan: "Vad ni tror skulle hända med svensk basket om man helt tar bort amerikaner (och eu-spelare)?".

Det enkla, raka svaret är att Tipsychimps.com är 100% pro-amerikaner.

För att förstå varför måste man förstå vilka vi är och vad vi gillar. Vi är apor i första hand. Sportälskare i andra hand, gamblers i tredje hand och främjare av svensk baskets utveckling i fjärde hand.

Alla de här sakerna är viktiga, men underhållningen är alltid en förutsättning för att vi ens ska bry oss om svensk basket. Vi är fortfarande intresserade av utveckling, följer ungdomsmästerskapen och granskar talangerna. Men vi är uppväxta med den amerikanska synen på proffsidrott som entertainment.

Ända sedan Glenn Berry frälste Alvik har amerikanerna varit en svåröverträffad krydda i svensk basket. Inte bara för spetskompetensen, underhållningsvärdet och känslan av exklusivitet som värvningarna för med sig. Utan också av den enkla anledningen att det ger oss någonting att prata om under off-season. Varje dag, ända fram till säsongen börjar. Vilka amerikaner återvänder? Vem är ny? Vilken position ska vilket lag förstärka på? Det hjälper tidningarna att fylla sina spalter, och fansen frossar i collegestatistik och YouTube-videos.

Många av amerikanerna floppar ju, förstås. Många är överbetalda, överskattade och för dåliga. Men även de bidrar till att göra ligan hetare – genom hypen och diskussionerna som skapas.

Det här är element som skulle gå förlorade i en liga utan utländska värvningar. Publiken skulle svika – jo, faktiskt! Jag fick kommentaren "vem vill se en amerikan dribbla bollen mellan benen tio gånger innan han passar". Men det är ju inte bara teknik och atletism som amerikanerna tillför till ligan. Minst lika ofta handlar det om attityd, karisma och – som Dennis Aulander skulle säga – cojones. Sånt som fortfarande för få svenska spelare besitter.

Och det är sånt som publiken älskar att se. De kraftfullt uttryckta känslorna, de stora spelen. Hur tråkigt det än kan låta för oss basketidioter som finner lika stor njutning i att se en perfekt back pick eller en kraftfull utblockering, så är det inte det som lockar mer casual sportfans till hallarna. Och det är just dem vi behöver nå ut till! Att locka fler aktiva i ungdomsåldrarna kan vi sluta tänka på, de verkar knappt bry sig om sina representationslag eller klubbemblem ändå.

Och tills vi ser fler svenskar som Rudy Mbemba, Jonas Jerebko, Micke Lindqvist eller Jocke Kjellbom – såna som både kan göra det lilla extra och som har lite swagger – så fyller profilstarka amerikaner en vital funktion.

Men det är också viktigt att amerikanerna verkligen tillför någonting som lagen inte får från sina svenska spelare. Annars ska de bytas ut.

Och på samma linje är jag lite mer skeptisk till de värvningar av EU-spelare vi brukar se varje år. I många fall kan jag förstå det, man vill slåss om SM-guldet och tar chansen att värva extra spetskompetens eller täppa till en lucka i lagbyggets struktur.

Men ta ett lag som Jämtland, till exempel. Man gör en mer långsiktig satsning där unga svenska spelare ska få speltid och förtroende. Ändå gör man två Bosman-värvningar som tar totalt ungefär 40 spelminuter per match utan att (hittills) leverera särskilt mycket framåt. Om Tommy Johnson och Luka Marolt hade varit två klasslirare som tydligt bidrog med nånting som Jämtland saknar hade jag haft full förståelse. Men när Tommy Johnson sätter 1/17 trepoängare och har lika många turnovers som assist har jag svårt att förstå varför han ska ta speltid från exempelvis Francis Odada och Egal Saleman?

Uppsala är en annan, minst lika intressant situation. Uppsala har nånting som inte Jämtland har: Tre unga, svenska talanger av mycket hög klass. Men man har också sex importspelare. Två amerikaner, en amerikan-israel, två litauer och en bosnier. De importerna tog 49 av Uppsalas 57 avslut i segermatchen mot Solna senast. De fick 173 av 200 spelminuter.

Now, jag förstår att Uppsala hamnade i en taskig sits denna off-season när Fredrik Jönzén stack sent, och andra svenska spelare som Jim Nyström valde att tacka nej. Som Christer Sjögren i Solna – en av de fem-sex senaste säsongernas mest lyckade värvningsansvariga – skulle påpeka: Det finns bara ett visst antal svenska spelare som håller måttet att spela stora minuter om man vill utmana om ett SM-guld. Alla kan inte värva Joakim Kjellbom eller Mikael Lindqvist. Och jag vet att Uppsalapubliken är duktigt less på kvartsfinalplatser. Men fyra EU-spelare? Det är för mycket i min bok när man har Anton Gaddefors, Jonathan Robinson och Andreas Person (skadeproblem just nu, but still) på bänken. Och jag tror inte publiken är överdrivet exalterad över att se Jeff Horowitz sex poäng och fyra returer per match, heller.

Det bästa är förstås när högkalibriga importspelare kan existera sida vid sida med svenska tongivande spelare som också tar ansvar. Problemet är att många svenskar är så vana vid att "defer to" en bollkåt amerikan i crunch time, att när de hamnat med riktiga renodlade playmakers har de inte vetat hur de ska bete sig riktigt. Men det känns som att fler och fler coacher i Basketligan börjar inse vikten av att ha även svenskar som vill ha bollen med the game on the line, svenskar som inte ryggar för att ta det sista skottet, svenskar som attackerar korgen med samma självförtroende som jänkarna gör.

Så för att summera, och återvända till den ursprungliga frågan: "Vad ni tror skulle hända med svensk basket om man helt tar bort amerikaner (och eu-spelare)?"

Svensk basket skulle bli tråkigare. Vi skulle få svårare att locka publik och sponsorer, och därmed svårare att betala de löner som behövs för att få landslagsspelare och andra svenska stjärnor att stanna hemma. Vi skulle också få färre profiler och färre förebilder för unga spelare. Fördelen? Vi skulle få fler minuter åt unga spelare och åt marginalspelare, om det nu är en fördel. Men dessa skulle å andra sidan utvecklas sämre eftersom kvalitén på spelet och motståndet skulle bli sämre.

Nej, vägen att gå är att fortsätta värva vassa utländska spelare – skippa dussinlirarna – och att samtidigt sätta skickliga svenska spelare i centrum. Ge dem speltid och förtroende, men låt dem förtjäna det först.