Brett Favre är en tönt

That's right. I said it. It had to be said. Somebody got to say it.

Med Chris Rocksk mani påpekar jag att alla de problem, all den heartbreak, all den ovisshet som Brett Favre beklagat sig över de senaste veckorna är hans eget fel.

Han trodde att han var större än laget, än klubben. Det trodde många amerikanska journalister också, som var helt övertygade om att Favre skulle få tillbaka sitt gamla jobb som starter i en handvändning.

Men Green Bay Packers visade att INGEN spelare, oavsett vilka meriter, hur populär, hur stor i medierna; ingen är viktigare än lagets välbefinnande.

När den irrationelle Favre bestämde sig – eller kanske rättare sagt, när han gav efter för hustrun Deannas tjat – för att förlänga karriären några månader efter en tårfylld avskeds-presskonferens, så hade han ett tydligt budskap till Packers. "Gör mig till starter, eller bryt kontraktet".

Det var en fåfäng, verklighetsfrånvänd begäran. Men i Favres huvud trodde han att han var så stor att Packers-organisationen snällt skulle stå med mössan i hand och se på när han gick till klubbens värsta konkurrent Minnesota Vikings. Hallå!

När Favre insåg att det inte skulle funka bestämde han sig för att våldgästa Packers training camp för att strö ytterligare salt i såren på ett redan splittrat lagbygge. Men inte ens då var Packers villiga att ge vika: Aaron Rodgers var startern. Brett Favre skulle aldrig ens komma i närheten av Minnesota Vikings.

När Favre slogs av den chockerande insikten – att det var han som skulle förlora detta chicken race – så började han i panik överväga de två trademöjligheter som redan funnits där i en månad: New York Jets och Tampa Bay Buccaneers.

Favres uppblåsta självbild och dåliga rådgivning – från agenten Bus Cook och kanske framförallt hustrun Deanna Favre; en IRL-inkarnation av "Any Given Sunday"-häxan Cindy Rooney; en homerun på temat "verkligheten överträffar eller i alla fall imiterar dikten" – gör att han nu missat flera värdefulla veckors träning.

Han kommer till ett lag som i bästa fall kan beskrivas som mediokert (4–12 förra säsongen). Hade han bestämt sig tidigare för att Jets/Bucs var reella alternativ hade han åtminstone haft en bättre chans att hamna i Tampa Bay, i en enklare division och slippa möta Tom Brady och New England Patriots två gånger den här säsongen.

Klart New York Jets har en bättre chans att vinna med legendaren Favre än med Chad Pennington's nudelarm eller Kellen Clemens ojämna insatser. Men det är fortfarande ett ofärdigt lag med många frågetecken. Som bäst kanske Favre kan leda laget till ett playoff wild card.

Vägen till Super Bowl i AFC går genom Pittsburgh, New England, San Diego, Indianapolis... Vägen till Super Bowl i NFC går genom New Orleans, Dallas, Philadelphia...you get the point. Favre kommer inte få kröna sin fantastiska karriär med ett mästerskap den här säsongen. Och det ska bli väldigt intressant att se hur han reagerar på de motgångar som han med all säkerhet kommer stöta på under säsongen.

Ifjol var Packers on a roll, och då är det enklare att som 38-åring motivera sig att sitta genom långa videokvällar och studera motståndarlagens försvar. Men känner man samma entusiasm och arbetsvilja i början av december när lagets record är 5–7?

Jag vet inte vad det är som gör att jag får sådan avsmak för Brett Favre i den här soppan. Kanske är det ett förakt för mångmiljonärer som inte är män nog att fatta beslut och stå fast vid dem. Kanske är det den förmätna "jag är en blivande Hall of Famer, jag får alltid som jag vill"-attityden. Kanske är den totala bristen på respekt och förståelse för Aaron Rodgers och det Green Bay försöker bygga.

Men hur mycket respekt jag än har för det Brett Favre åstadkommit som spelare, så kan jag inte uppbringa den minsta lilla sympati för personen Brett Favre idag.

End of rant.