Red Wings mästare

Det målades upp som århundradets duell.
Lidas vs. Crosby.
Gammalt mot ungt.
Europeiskt mot Nordamerikanskt.
Elegans mot... Tja, elegans kanske?

När röken skingrat sig, när sista signalen gått, sista bläckfisken dragit sin sista suck och Malkin gett bort sin sista puck, så stod han där i all sin skäggiga glans; kronprinsen som blev kung.
There can only be one.
Och det är inte Lidas. Och det är inte Crosby.

Henrik Zetterberg är just nu världens bästa ishockeyspelare.
Det är inte tipsychimps som säger det.
Conn Smythe säger det.

När Zetterberg tidigt i morse lyfte den där bucklan över huvudet, en aning vingligt, så signalerade det en stafettpinneväxling vi väntat alldeles för länge på.
Z har har varit den svenska versionen av The Next One sedan Sundsvall brann. För länge i skuggan av den mer dramatiska Peter Forsberg, Kapten Sundin - och till och med Daniel Alfredsson. En situation inte helt olik Lidströms faktiskt, som alldeles för länge stod i skuggan av Börje Salming.

Jag har varit svag för Henrik Zetterberg ända sedan jag såg honom i division I och allsvenskan.
Och det har aldrig varit för hans otroliga offensiva kvalitéer.
Det har alltid, alltid, handlat om vilken fantastisk lagspelare han är.
Även om Z trollar med klubban ibland, gör sanslösa dragningar, slår omöjliga pass och antagligen kan andas under vatten, så är det det faktum att han aldrig glömmer bort vad han ska ta sig till när motståndarlaget har pucken som gör att jag på allvar skulle kunna bära hans matchtröja på ett bröllop. Där jag är brudgum.
(Hade du sökt på ordet hockeyhjärna på Wikipedia tidigare i morse så hade du fått upp en bild på Z. Jag skojar inte. Jag lade till det själv. Men tydligen var det en "ovetenskaplig sportmetafor" så det raderades snabbt.)

Men så är han ju Z också nominerad till Selke. Och så tog han ju också emot Conn Smythe. Och så höjde han ju också Stanley Cup-bucklan. Och så fick han ju en kyss av Emma Andersson.

Det kanske bara jag som upplever att Z aldrig fått den uppmärksamhet han är värd. Jag vet inte. Men det här var i alla fall natten som Henrik Zetterberg officiellt blev den kung som delar av Sverige alltid vetat att han är.

Om vi släpper ämnet Zetterberg så var det förstås en imponerande uppvisning av Detroit Red Wings.
Jag tror aldrig jag har sett en så utvecklad defensiv, så talangfull och smart. Elegant, förkroppsligad av Lidas. Vi har sett defensiva lag gå långt - och till och med vinna - men inte av den här sorten.
Detroit skrämde bort Penguins offensiv med ren skill, inte med feta proppar (Kronwall åsido förstås), tjuvsmällar och "I'm gonna fuckin' kill you if you try to get in front of the net."

Den här bloggen trodde inte på Red Wings den här säsongen (det kommer nån säkerligen att påminna oss om). Vi trodde att man varken hade den mentala eller fysiska styrkan att utmana ens i West, med tanke på vilka kärnkraftverk som fanns där i Anaheim, San Jose och Dallas, bland andra.
Men Detroit har utmanövrerat och nedmonterat varenda motstånd man stött på med sitt mobila försvar och flygande anfall.
Sedan skadade det förstås inte att spelare som exempelvis Johan Franzén grävde i trunken i våras och plockade fram en produktionstakt han inte ens nuddat vid tidigare.

Att finalerna inte var de roligaste i mannaminne kan vi leva med.
När sju svenskar vinner är det svårt att inte leva med det.

Noteringar:
* Nicklas Lidström blev förste europé att vinna Stanley Cup som lagkapten. Och en legendar växte ifrån alla andra svenska legendarer ytterligare några centimeter.

* Niklas Kronwall kom med i samma grymma klubb som bara Mats Näslund, Håkan Loob och Tomas Jonsson varit med i tidigare: Grand Slam-klubben (SM-guld, VM-guld, OS-guld och Stanley Cup).

* Matchfakta - för den som är lagd åt det hållet.