The end of the kvartar

Jaha.
Vad gör vi nu?
Kvartsfinalerna dog otäckt snabbt och i ärlighetens namn så saknar vi lite nerv här. Är det här svensk ishockey? Jämnt i 55 omgångar - och sedan är det ändå överkörningar när det väl gäller.

Men ändå: Hyllas den som hyllas bör. Och aporna hyllar i dag alla (nästan). Jag vet inte varför det är så. Det känns som en sån dag bara.
Jag tänkte gå och köpa nya brallor. Kanske är det därför.

HV 71-Skellefteå (4-1 i matcher)
HV 71 hackade ett par matcher men sedan var det inget snack. The Big Blue Machine har allt. Målskyttarna, målvakten, hårda backar, mjuka backar, PP-styrka, spelare som gärna tar obekväma arbetsuppgifter, bra tränare... Listan kan göras oändligt lång. HV kan vara det mest kompletta laget i elitserien på 2000-talet.
Skellefteå förtjänar en egen liten hyllning. Med små ekonomiska medel men med stor vilja gjorde man långt mer än någon förväntade sig. Värvningarna var briljanta. Hur många klubbar har lyckats med två nordamerikaner samma säsong? Få, kan jag säga. Och Renberg... Herregud. De som hellre hade velat ha kvar Wernblom har fått anledning att tänka om.

Linköping-Djurgården (4-1 i matcher)
Jag hade mina tveksamheter om Linköping. Framför allt visste jag inte om man hade hårdheten som krävs i ett slutspel. Matchserien mot Djurgården motbevisade mig delvis. Djurgården gjorde inte sina fem bästa matcher den här säsongen och LHC fick det lite lätt. Men fan, LHC är bra. Särskilt när Surovy bestämmer sig för att visa varför han var en av ligans bästa spelare med Luleå i fjol. Men det lag som kan, liksom Modo i fjol, stänga ned Mårtensson har vunnit mycket. Även om han är mer svårstoppad nu med Weinhandl vid sin sida.
Djurgården gjorde igen en bra säsong, precis som Skellefteå med små ekonomiska medel men mycket vilja. Jag är inte stockholmare, men jag tror inte jag är ensam som drömmer om ett starkare Djurgården. Det ska vara en fest när bonnjävlarna trycker dit dryga stockholmare - och det ska vara en fest när 08:orna trycker dit skoterraggarna. Den där storstads-småstadsrivaliteten behövs. Så... Skål för ett förhoppningsvis hårdare satsande Djurgården - som dock inte glömmer bort den äkta stockholmsgrund man nu byggt på.

Modo-Timrå (1-4 i matcher)
Här tog mitt goda humör slut. Skojar ni med mig, Modo? Att åka ut mot Timrå är ingen skam. Att åka ut mot Timrå på det här sättet är en stor skam. Titta på uppställningen - den är ju löjligt bra. Andra halvan av grundserien visade Modo klara mästartakter. Jag hade till och med laget som SM-guldvinnare ett tag. Men en kombination av dålig energi, formsvacka och, förstås, fel tränare på fel plats satte P för säsongen.
Timrå fick gruvlig revansch för fjolårets slutspelsexit mot Modo. Hade man vunnit den matchserien hade man vunnit SM-guld. I år är det tuffare. Men kan man pränta in underdogkänslan i semifinal och final så blir man ruggigt farligt. Gud vet att man har folk som kan avgöra matcher. Trist att vi inte får se Jonathan Hedström däremot.

Och så har vi den enda matchserie som lever...
Färjestad-Frölunda (3-2 i matcher)
Den här bloggen har ju, rätt eller fel (förmodligen fel), utmålat Frölunda som det största hotet mot Modo och HV 71. Nu är Modo redan ute så enligt vår logik så blir det HV och Frölunda i final - om man inte möts i semin. Frölunda blandar fortsätter dock blanda finare insatser med sämre. Det driver mig till vansinne.
Färjestad trummar på men känslan är att Färjestad inte kan bli bättre - det kan Frölunda.