Bandygalen

Det är, som vi ha skrivit på den här bloggen åtskilliga gånger nu, en fin linje mellan geni och idiot.
Det känns som att det var ett tag sedan Pelle Fosshaug stod på rätt sida om den.

I går skämde arge herrn ut sig igen när Tillberga åkte ur elitserien. Han skrek till sig en utvisning, som gav bort matchen, tog ett rött kort och vägrade sedan lämna isen när matchen var slut. Som ett barn.

Någonstans är det mest skrämmande i Fosshaugs fall from grace (inte så långt fall, egentligen) att han får hålla på som han gör ändå. Oj, men han har ju visst en bokstavssjukdom, ursäkta, ursäkta. Och förlåt mig, det "brinner" ju ibland.
Jamendåså.
Jösses Amalia. Låt grabben vara. Han har en sjukdom och det "brinner" ibland.

Den ursäkten blir gammal snabbare än köttfärs på diskbänken under rötmånad.
Varför agerar ingen och säger stopp, stopp, stanna? Tillberga? Förbundet? Det är tandlöst.
Vi är medvetna om att adhd är en verklig sjukdom och att Fosshaug har den. Men det borde samtidigt inte ge ett frikort att upprepade gånger gå över gränsen.
Det är inte en mänsklig rättighet att göra det, och så många gånger, oavsett bakgrunden till varför man gör det.

Äsch. Han är väl en frisk fläkt för oss betraktare. Men vi känner bara att det är få idrotter som skulle acceptera ett beteende som återfallsförbrytaren Fosshaugs och vi känner att enda anledningen att han kommer undan med det är för att han any given sunday kan stå på rätt sida om den där linjen också.