Inside Tipsy: A beautiful mind

Hej, monkey lovers.
Ett liv i sus och dus har gjort att rapporterna inifrån tagit stryk. Dagar av väntan, som förstås fått er att undra över vad som händer på redaktionen. Det är det jag ska tala om för er nu.

Låt mig berätta om See No Evil. Jag är uppriktigt orolig för det här lilla geniet. Hans lätt autistiska drag kan inte har undgått någon. Visst, ofta är detta till allas vår fördel. Jag menar, vem njuter sig inte igenom hans sjukt överarbetade och läskigt kunniga ligagenomgångar? Nä, just det.
Men nu har det slagit över. Den lilla cirkusapan har länge balanserat skickligt på den slaka lina som skiljer genialitet från dårskap, men i veckan tappade han balansen och trillade över. På fel sida.
Det började med det här relativt harmlösa inlägget om David Sterns inblandning Shaq-affären, men vad vi inte visste då var att det skulle komma att växa till ett monster i blindapans lilla huvud.

I helgen trillade jag, Speaky och en handfull förstklassiga females in på redaktionen. Timmen var sen, alternativt tidig morgon, och vi hade egentligen inte alls där att göra. Men förstklassiga efterfester kräver förstklassiga drycker och nu var på jakt efter det som blev över (jo, du läste rätt) från apornas senaste kick off. Vi snackar inte bara bananlikör, utan även en hel låda Bollinger, gömd någonstans av apführern Hear No Evil.
Nåväl, vi släppte ganska snabbt tankarna på både bubbel och efterfest när vi ramlade in på redaktionsgolvet i en enda stor hög. Då vi höjde våra blickar stod nämligen See No Evil där, framför den gigantiska väggen bakom basketkorgen. Och ni måste tro mig när jag skriver det här - av själva väggen syntes ingenting. Ingenting.
Där satt post it-lappar, där satt kartor. Det var nålar och det var häftstift. Runda ringar varvades med räta linjer och förklarande pilar. Understrukna ord och lösryckta citat var skrivna med spritpenna över tidningsutklipp och anteckningar. Och där fanns foton, herregud vad där fanns foton.
Det tycktes först slumpartat och kaotiskt, men tittade man lite närmare upptäckte man ett delikat mönster och allt kretsade kring en enda man – the NBA commissioner, David Stern.
Enligt See No Evil låg Stern nu bakom allt från spelarövergångar till den ändrade menyn på vårt lunchhak. Jag trotsade min salongsberusning, kisade och letade fokus för att kunna se mer. Jag upptäckte spelrelaterade kopplingar mellan Stern och Kjell Kruse, påstådda telefoninspelningar mellan BJ Armstrong och Katrin Krabbe och jag insåg att det här hjärnspöket var stort, riktigt jävla stort.

Det här var beyond FBI, värre än CIA. Vår kära kollega hade upprättat en mind map som var out of this world. Väggen bakom basketkorgen var ingen vägg längre, den hade förvandlats till flera kvadratmeter förundersökningsmaterial. Och redaktionen hade förvandlas till ett konspirationscenter.
Det var galenskap at it's finest. Det var See No Evil at his worst.

Även om vi var alldeles stumma där vi låg på golvet hade vi fört ett jävla liv sekunderna innan. Men konspirationsapan hade inte upptäckt oss. För honom fanns inget annat än hans teorier, där han stod med armarna hängandes längs sidorna och med öppen mun tittade upp på sin vägg. Inget annat tycktes existera när vi tassade ut baklänges genom dörren.
Det vara bara väggen, apan och hans galenskap.
Vi stängde efter oss och gick hem. Var och en för sig.

Dagen efter gick jag tillbaka för att ge den synskadade lilla apan en kram. Han stod givetvis kvar där vi lämnade honom, framför väggen. Vi kramades länge och jag sa att allt skulle ordna sig.
Där är vi nu. Jag hoppas fortfarande att allt ska ordna sig. Men det här kommer ta tid. Det här är en kille som måste få tankarna på annat, så just nu låter vi honom gå loss på basketligan. Det resulterar i gigantiska rankingar, tips och genomgångar. Sjukt långa och sjukt genomarbetade, men det är en nödvändig del i See No Evils rehab.
Ha överseende med detta. Och läs dom gärna. Gör det. Tack.

/Er Picky