A nobel ape goes Cornholio

Jag läser om Nobelfesten och inser som så många gånger tidigare att det var bättre förr. Det hade behövts en apa på plats i år också. Precis som 1999 – senaste (och sista?) gången någon av oss var på festernas fest.
Då var det fart på grejerna, vill jag lova. Ja, kanske inte vid middagen, där Speaky placerats mittemot Günter Blobel. En sjukligt tyst apa och en sjukligt trist fysiker behöver många glas Chateau Musar (betyg: tre bananer av fem möjliga) för att bonda, tro mig.
Men lagom till dansen var Speaky så sockerspeedad av sin marängaladåb att han drog upp fracken över huvudet och for runt i gyllene salen i en improviserad Cornholio-vals. Då hade Günter sedan länge parkerat sin bleka fysikerkropp i hotellsängen på Grand, men övriga gäster häpnade över den minutlånga föreställningen, innan Säpo lyckades koppla grepp och kasta ut den sjukligt tysta entertainerapan.
Det är en fest det fortfarande pratas om i dessa kretsar. Alla som är något hävdar att de var där. Ungefär som alla 40-talister i staterna som säger att de rökte en joppe med Jimi Hendrix på Woodstock eller alla jackass i Sverige som försäkrar att just dom var med och gungade sönder Ullevi tillsammans med Springsteen 1985 (Hear No Evil var förresten där, och det är sant det).