Vecka 47, muthas

Den är här, den har allt, den är allt.
Veckans lista - Starting 5 - spänner sig från EM till Hear no Evil, två till synes ytterligheter som är betydligt närmare varandra än ni tror.
Om EM står för Erbarmerligt Miffo.

Kolla in listan. Finns på förstasidan. Klickaa på tipsyloggan där uppe och gå in på Starting 5. Gör det (efter det har läst alla andra inlägg här på bloggen förstås). Gör det.

Hallå där...

...See No Evil, okänd ålder, narrapa, 44%, -6,29 units och allmänt kass. Vad fan sysslar du med kompis?
– Inget snack om saken, jag suger just nu. Och jag är inte stolt. Extra mycket svider det givetvis att jag är 5–11 på NFL, 6-3 på resten.
Ja, det är ju på NFL du ska vara som bäst. Vad är det som händer där?
– Man kan snacka om turnovers, oväntade petningar och oturliga skador...men allt är bara dåliga ursäkter som låter ännu sämre när de kommer från en förlorares mun. NFL blir svårare att tippa ju längre in i säsongen man kommer och jag har lagt dåliga spel, helt enkelt. Så enkelt är det.
Vad händer nu?
– Nu lägger jag om min strategi litegrann. Jag ska INTE skjuta mig ur den här krisen, jag ska bli mer selektiv och minska antalet spel på NFL. Inte tvinga fram någonting som inte känns som ett riktigt bra spel. Och jag ska fortsätta leverera bra spel på svensk basket, hoppas jag. Vad händer själv då, du är ju 1–9 de två senaste nätterna. Tungt?
Det vet du. Det är samma sak här – inga ursäkter, även om det svider som fan. Jag är en gunslinger och då kommer kulorna att vina. Ibland kommer jag missa. Men när vi summerar i slutet av säsongen tror jag starkt på att läsarna kommer ha vunnit pengar. Ni som har följt oss sedan dag 1 vet att den här apan är for real.

Forza Borssén

Det här var väl inte årets största överraskning. Om det nu är sant. Det finns säkert monkeyhaters där ute som sitter och svär. Usch, säger dom. Och blä. Vi som sitter här på tipsychimpsredaktion med morgonrockarna och gubbiga tofflor på kan väl hålla med en smula. Inte om hatet mot apor, men det andra.

Sverige har kvalificerat sig för sitt femte raka mästerskap. Det är sensationellt. Read my text: sensationellt.
Resultat kan man inte argumentera mot.
Fotboll är, precis som kärlek, ingen bedömningssport. Det finns inga vaga premisser som avgör vem som vinner, det sitter inte en toksminkad kvinna med ryssmössa och håller upp en skylt med hur många poäng hon tycker insatsen är värd.
Den som gör flest mål vinner. Den som hånglar vinner.

Därmed inte sagt att det är rätt att Lars Lagerbäck får fortsatt förtroende. Lagerbäcks fotbollsfilosofi är i grunden korrekt. Bygg med defensiv och organisation, spela efter materialet och var förberedd.
Men vem har en annan filosofi?
Vilken tränare som tog över Sverige skulle säga: "Fuck this (jag utgår nu från att det skulle vara en utlänning). Jaeg troer einte att wi ska speila sa häwr. Wi ska speila 3-4-3 och satta in Mats Rubarth som forward".
Ingen, naturligtvis.
Det är 2007. Tränare med en enda uppfattning om hur fotboll ska spelas, en enda sida i pärmen, en enda sifferkombination i huvudet finns inte längre.

Så vår fråga är denna: Kan vi bli sämre? Och kan vi verkligen inte bli bättre?

Skulle vi med automatik få ett sämre resultat med en annan tränare? Här är fyra apor som inte tror det. Personalen skulle ju vara densamma. Vilket blindstyre som helst förstår ju att Zlatan måste vara med, att Fredrik Ljungberg fortfarande kan bidra, att Andreas Isaksson är duktig och att det inte finns en bättre vänsterback än Erik Edman med svenskt pass. Och spelarna har ju en viss del i framgångarna också
Så med samma personal och en modern tränare med en viss förståelse för att Zlatan är tämligen ensam i Blågult på sin nivå så tror vi att Blågult skulle nå minst lika bra resultat.

Alltså, sparka honom. Sparka Lagerbäck nu. Vad är klockan? Hej då. Sparka honom. Gör det.

Nu lät det väl hårt just där. Min första Grov lössnus sedan Ådalen 1931 tog överhanden. För fan, behåll karln då. Gör det. Men kom inte och säg att vi hade varit sämre med någon annan modern tränare. Eller att vi aldrig hade kunnat bli bättre. Bollen är är rund, har färre fält än när vi var små men går fortfarande i mål om du får en bra träff.

Avslutningsvis. Tipsychimps rankar våra topp 3 kandidater att ta över svenska landslaget i fotboll:

1. José Mourinho. Fräsigast i Europa. Klär sig fancy, äger säkert inte ens en träningsoverall, har ett ego stort som en gorilla och är en bevisad vinnare. Dessutom är han rolig. Ett minus är att han enligt Magnus Hedman har haft en viss, enligt Magnus Hedman, kontakt med Magnus Hedman, enligt Magnus Hedman. Det skulle i teorin kunna leda till ännu mer Magnus Hedman i tv och tidningar. Redan nu har han ju 18 timmar per dygn i tv och en garanterad sida i varje svensk tidning per dag. Enligt Magnus Hedman.
2. Jarl Borssén. Inte en fancy dresser som Mourinho har vi förstått, men rolig och oerhört skicklig på att gestikulera. Skulle kunna, utan ord, ge order ända ut till Edman och Ljungberg på vänsterkanten. Har enligt Wikipedia föreläst i försäljning och relationsteknik, två ämnen som svenska landslaget är i skriande behov av. Saxat från Wikipedia: Riktigt folkkär blev Jarl Borssén genom TV-programmet Gäster med gester som pågick i flera omgångar från 1982. En klassisk charad som Borssén utförde är Min vandrande njure pratar skit med bukspottskörteln. 'Nuff said.
3. Sven-Göran Eriksson. Behövs det verkligen en motivering? En kort då? Okej. Han är framgångsrik, flärdfull, erfaren, svensk och kan precis som Mourinho, och till skillnad från Borssén, har vi förstått, klä sig fancy.

Challes klosterchock

Timrås tränare Challe Berglund gör sitt bästa för att bättra på hockey-Sveriges grabbiga höhö-stämpel.
I dagens Sportbladet försöker han beskriva SSK:s imponerande defensiv (46 insläppta, minst av alla) med följande ord:
– Att komma till Södertälje är lite som att gå i kloster, det är svårt att komma till, säger den gode Charles.
Jag vet inte om jag vågar kalla Challes faktakoll bristfällig, men det är skillnad på kloster och kloster. Själv drar mig till minnes när jag och Speak No Evil, efter alldeles för många flaskor Mateus och den lokala ölen Superbock, tog fel tåg från Porto och en sen kväll blev avslängda vid flickklostergymnasiet i Ponte de Sor, istället för Estoril, under EM i Portugal 2004.
Men det är en helt annan historia.

Morgonen efter dagen före

Några ur Tipsychimps illustra konglomerat var faktiskt på plats. Kolla in bananen på läktaren lite längre ned här. Så en del av de här snabba reflektioner från en EM-kvalmatch som betydde så mycket men såg ut som så lite är förstahandsuppgifter:

Lars Lagerbäck sjöng. Den filmen vill vi ha. Flera spelare har den i mobilen och vi har massiva cravings. Tipsychimps kan inte lova något, men vi ska dra i alla trådar vi kan för att få loss den. Matías Concha: Vi vet att du läser det här. Du får en stenklar på NBA i utbyte mot filmen. Då är det upp till dig hur mycket du vill tjäna på filmen. It's all about the insats. Vi lovar också att propagera för att du ska in i startelvan varje chans vi får. Hell, det kan vi göra ändå. Micke Nilsson? Herregud.

Om Sverige ska överbelasta vänsterkanten och det mesta ska gå via Erik Edman och Fredrik Ljungberg, varför är då Christian Wilhelmsson ens på planen? Sticker han i luckor eller djupled? Sällan. Stänger han sin kant? Knappast. Han bara är. In med en Alexanderssontyp (stänga) eller en Jonsontyp (löpa). Chippen är en "dribbler", en "lirare" säger dom. Jaaa... Vi synar, men ska han inte ha bollen så varför ska vi ha honom? Och gud vet att Micke Nilsson behöver, som dom säger där nere i EM-länderna, hilfe.

Glenn Hysén måste rensa skallen. Tidigt i första halvlek så fick Zlatan bollen djupt på Lettlands planhalva. Edman fyllde på på vänsterkanten, men Zlatan höll i, vände upp mot mittlinjen, för att sedan vända tillbaka och slå en stickare på, om vi inte minns fel, Kim Källström som störtade mot mål. Det blev avblåst för offside. Då har Hysén mage att kräva att Zlatan skulle ha släppt ut på Edman. Kom igen. Vad hade hänt då? Mål? Varför var Zlatans alternativ sämre? Zlatan är vår game breaker. Han kan göra saker på en fotbollsplan som väldigt få människor kan. Ska Sverige kunna gå långt i ett mästerskap - och det här är en sån gammal sanning att det är tröttsamt - så måste vi låta Zlatan vara Zlatan. Okonventionell, irrationell, lurig, dribblig, flashig, sensationellt jävla smart och bra. Käften, Glenn.

I övrigt: 2-1. Klart och betalt. Snyggt.

Fight Night, eh?

Det var krigsrubriker i tidningarna, förtäckta hot och rent allmänt jävligt laddat i St Paul inför returmötet mellan Minnesota Wild och Vancouver Canucks. För några dagar sedan försökte ju Canucks svenske back Mattias Öhlund hugga benet av Mikko Koivu och fick fyra matchers avstängning för det tilltaget (scrolla ned till tidigare inlägg för att läsa och titta igen).

Vad som helst kan hända, lovande Wilds superfighter Derek Boogaard. Och framför skärmarna satt fyra apor och var beredda. På vad som helst. Vi till och med hoppades på vad som helst. Det gör vi ofta, lite spontant så där.

Men varken Näslund eller tvillingarna Sedin fick linka av isen. Inte ens Alexander Edler fick en rejäl smäll. Det var, kan man säga, normalbråkigt.

Det blir ju ofta så. Uppsnackade hatmöten har en tendens att bli betydligt tamare än vad media och publik tror (och vill). Det är nya tider i NHL. Fler ögon håller koll på varenda skär spelarna tar, varenda tackling de delar ut. Avstängningarna är längre och böterna högre. Broad Street Bullies finns inte mer, den blodiga rivaliteten mellan Colorado Avalanche och Detroit Red Wings känns redan nu som om den utspelades för en evighet sedan.

Bra? Naturligtvis. Det är ju hockey, inte Saw IV. Men, fan, lika kul är det inte.

Avdelning kul dock: Markus Näslund valde rätt klubba och stänkte in tre när Canucks igen besegrade Wild (4-2). In your face, Boogaard.

Monkey tilt

Vad hände? Gjorde han så? Är det sant? Har du hört på maken? Meh!

Jo, jag gjorde det. Jag tiltade. Full Tilt Monkey, eller snarare Monkey tilt.
Efter en period med många fina spel och härlig utdelning (6 av de senaste 7 hade suttit som en baconskiva på pizzan) så fick jag totalt frispel.
Mitt huvud växte till giganormous proportioner och jag skrävlade om allt och inget till ingen och alla. Jag spatserade Hamngatan fram, lyfte på hatten och var charmerade. Stannade till på ett café om det kändes "soft" och beställde in en Latte Macchiato. Om nu det kändes "soft". Jag köpte alldeles för ljus kostym, för långa skor och började bära klackring och sa "den var min farfars".
Världen var en överkokt ärta och jag hade den på min gaffel.

- Skärp dig, sa Picky.
- Kontroll, sa See.
- , sa Speaky (han är sjukligt tyst, den apan).

Jag lyssnade, ja, jag lyssnade. Jag reagerade till och med. "Är det här jag?"
Och ja, jo, det var nog jag. Det är nog jag. Men det betyder inte att jag är rätt. Inte alltid. Och när aporna i din närhet tar ställning mot dig, när de säger stopp, då måste du göra någonting .
Ni ser, det räcker inte med att reagera. Man måste agera också.
Ta av dig klackringen.

Jag agerade inte. Jag köpte mitt eget snack om locks, säkra och stenklara och spelade sju matcher i natt. Sju (7). Resultatet: 1-6.

Monkey Tilt
The player experiencing monkey tilt may experience one or more of the following syptoms: 1) complete and utter disregard for money (in fact, other players may even claim that the player in question "hates money") 2) frequent bluffs and all-in moves before the flop in a no-limit hold-em game 3) calling bets with complete disregard for the cards or the odds being offered 4) jumping up and down screaming "oooh oooh aah ahh" while shoving a banana down your own throat.
http://www.urbandictionary.com/

Nej, jag spelade ju inte poker. Uppmärksamt där. Men principen är densamma. För denna monkey tilt ber jag om ursäkt och jag önskar att jag kunde lova bot och bättring. Men Hear No Evil är en gunslinger och ibland kommer kulorna att flyga, kostymen vara alldeles för ljus, skorna långa och klackringen glänsande i månskenet.
Kom ihåg att jag var 6-1 nätterna innan.

Titta in hos Hear No Evil senare i kväll.
Jag har några locks, säkra och stenklara.

En hörselskadad gunslinger

Om du undrar varför Hear No Evil har nedsatt hörsel så finns det en enkel förklaring. Han är en cowboy. En gunslinger. Han har avfyrat de där revolvrarna så många gånger nu att det konstant brusar och ringer i öronen. Och de suckers han har sänkt är för många för att räkna.

Ikväll fortsätter dövapan sin räd för rättvisa och deg på era konton.
Sju spel inatt. Sju jävla spel.
Insanity, säger du.
Gunslinger's mentality, säger jag.
Hear No Evil skjuter och skjuter och skjuter för att det är hans sätt att överleva - och han vet att han kommer träffa rätt oftare än han missar.

Här är fem gunslingers som inte riktigt kommer i närheten av Heary, men som var/är helt galna i deras egen bemärkelse:

1) Billy The Kid. Ni har ju sett "Young Guns II" med Double E, Emilio Estevez: "You can go to hell, hell, hell!". Så jävla cool. Och certi-fucking-fiably insane. Den riktige William H. Bonney var ett litet charmtroll som betraktades som laglös, men stred för den sanna rättvisan. Han lär ha skjutit 21 människor under sina blott 22 år i livet. Det, om något är Hear No Evil-klass.
2) Col. John "Hannibal" Smith. Oöverträffat macho med cigarren i mungipan och M16-automatkarbinen i full gång. Har gjort många militärfruar till änkor.
3) Tony Montana. "Say hello to my little friend!"
4) Allen Iverson. En gunslinger utan dess like på planen. Arresterad för vapeninnehav utanför. Men skulle han mucka med Hear No Evil?
5) Col. John Matrix. Slå den kill counten om du kan.

Vi är här, vi är där, vi är everywhere

Tipsychimps.com, live från Råsunda. Alla tittar på Zlatan, ingen ser apan och hans banan.

4-5-1

Äntligen! Det är det här vi vill se. En Lars Lagerbäck som inte är rädd för att testa något annorlunda.

Nu sitter han tydligen och funderar på en 4-5-1-uppställning mot Lettland och även om jag vill mena att Lettland inte är motståndet vi ska behöva anpassa oss mot, eller kommma på något nytt mot, så är det ändå positivt.

Synd bara att vi har den personal vi har.

Matchen slutar naturligtvis med svensk seger. Ska ni spela får ni lov att kombinera med andra matcher, varför inte Spanien?

Brutalt. Bara brutalt.

Flera spelbolag har gått ut med de första oddsen för matchen mellan New England Patriots och Philadelphia Eagles på söndag. Spreaden slår alla rekord, helt sinnessjukt, men så överlägsna är Pats och Bill Belichick vill inte sakta ned för någon.

Läs den här artikeln, med bland annat kommentarer av Brandon Lang. Vem fan är det? En berömd handicapper vars liv blev film i kalkonen "Two for the Money". Lang spelades av Matthew McConaughey, och i filmen fanns även hjälten Al Pacino i en av sina mindre minnesvärda roller. Se den inte. Någonsin, alls.

För övrigt, jag vet inte med er, men jag skulle aldrig kunna backa ett lag som har 22-24 minuspoäng. Helt omöjligt att förlika sig själv med den tanken. Spelet här är antingen Eagles eller ingenting, i mina ögon.

Plannja will be fine, men håll koll på fredagens line

Det var inte på något sätt förvånande att Plannja skulle bli utspelat av Samara. Det tror jag alla visste, frågan var bara hur mycket Plannja skulle kunna lyfta sig med hjälp av Pontushallen i ryggen. För 9 gånger av 10 vinner Samara den där matchen med 10+ poäng.

Nu är Europaäventyret över för Plannja för den här gången (ja, jag vet att de ska spela en returmatch...men kom igen nu). Det intressanta är nu istället hur laget väljer att gå vidare de kommande veckorna. På fredag möter Plannja Södertälje, förvisso på hemmaplan, men kan man ändå vänta sig en liten emotionell hangover kanske? Håll ögonen på linen i den matchen. Södertälje är inte ett särskilt potent lag, men man spelar med hjärta och offervilja precis som coach Torbjörn Gehrke vill. Får du +10 poäng på Södertälje kan det vara värt att överväga ett spel där. På tisdag ska ju Plannja vidare till Ryssland för att spela den i praktiken meningslösa andra matchen mot Samara, och det är ingen angenäm resa när man ligger under med 18 poäng vid uppkast. David Visscher är inte känd för att lufta bänken särskilt mycket, men på fredag tvingas han nog ge sina sju ständigt betrodda spelare lite extra vila för att de inte ska bli utslitna den närmaste tiden.

På längre sikt över den här säsongen skulle jag inte oroa mig om jag var Plannjasupporter. Hur otroligt det än kan tyckas efter att ha sett ryssarnas mangling, så är Plannja fortfarande Basketligans klasslag. Och coach Visscher är inte blind (möjligen lite envis), han ser att Dan Oppland inte är någon impact player och kommer byta ut Oppland när kontraktet går ut. Att Terry Williams skulle skjuta elva trepoängare och tre tvåpoängare mot Samara var föga överraskande, han har inte penetrerat konsekvent på hela säsongen. Klart det finns bättre spelare att hämta där ute, men Visscher vill inte messa med lagkemin mer än nödvändigt och Williams är tillräckligt bra för att Plannja ska kunna vinna SM-guld igen. Som alltid så är ett Plannjalag betydligt mer än summan av sina beståndsdelar.

Om du frågar mig idag är Plannja fortfarande min givna favorit till både grundserieseger och SM-guld. Tills Solna bytt ut Trevor Harvey och värvat någon mer spelare från bänken, tills Sundsvall fått tillbaka Mike Palm från skada och hittat rätt med en andra amerikan - ja, till dess kommer Plannja förbli laget att slå.

På en bänk i LA

Los Angeles Lakers bänk gjorde osannolika 73 poäng senast. Nästan så att de på egen hand besegrade Bulls (106–78).
Idag möter Lakers (hcp -2,5) genomusla Indiana Pacers på bortaplan. Jag vill inte uppmana er att spela. Än. Men vi kan ha något på gång här.
Jag får helt enkelt återkomma.

Saker som är bra med att gå 2–4 på en NFL-helg

– Du kan hävda att "college football egentligen är mer min grej" (2–1 denna helg).
– Ingen ifrågasätter varför du lyssnar på Kent konstant utan uppehåll.
– Du får chansen att säga "jag är inte bitter” och mena det. (Kanske).
– Flera nya spännande objekt på hatlistan! Joe Gibbs och Mike Nolan, möt Byron Leftwich och Bobby Petrino! Fan vad renande det känns med en sån här lista.
– Thanksgiving, vilket betyder matcher redan på torsdag! Yay!
– Det är inte 1–5.

In a New York minute

So. Jaha. Nämen det visste vi ju. Klart att Islanders skulle slå Rangers. Det stod ju klart och tydligt som ett av tipsen under Hear No Evil i går kväll. Ni som tog hårig rygg gjorde er en hacka.

Men det är ju inte det vi ska prata om (för NHL-statistiken på den här annars eminenta sajten suger fortfarande). Vi ska istället prata om Rick DiPietro. Han är målvakt i New York Islanders och min hjälte.

Inte bara för att han enligt måltavlan besegrade Rangers, utan för att han gav Sean Avery en smäll redan i första perioden. Jag vet att många tycker att Avery verkar vara en skön snubbe. Han kan lira lite, och han retas och tar sg in under suspen på motståndarna. Kul. Som Ledin och Jämtin, right?

Wrong.

Avery kan vara ett as. När Ledin kallar en måldomare för tattare så vet han inte ens vad det betyder (det är ingen ursäkt, men en förklaring) men när Avery kallar Georges Laraque för "monkey" så är inte det korkat - det är blottad rasism. Det här hände 2005 när Avery vägrade slåss mot Laraque. Det finns inga bevis för att han verkligen sa det, men det blev en stor sak i nordamerikansk press och Laraque framstår inte för mig, eller för någon annan vad det verkar, som typen som hittar på såna saker.

Och det är inte enda incidenten som Avery varit inblandad i. Långt ifrån. Huruvida Avery i det omtalade mötet med Toronto för en tid sedan sa otäcka saker om Jason Blakes kamp mot cancern vet jag inte. Det är ju inte heller bevisat. Men onekligen finns saker som pekar på att Avery gått över gränsen för många gånger.

Heja DiPietro.

Och förresten. En snubbe som ett tag gjorde armhävningar som målgest... Kan man gilla en sån?

The Big Three

Nej, men dra mig baklänges på en liten, liten vagn med ett dåligt hjul. Kvällspressen skriver NBA-basket! Var det där ett utropstecken alldeles nyss? Jo, jag tror det. Så upphetsad kan en apa som tar Dr. Pepper intravenöst bli en tisdagmorgon.

Sportbladet gör den redan gamla men i Sverige ouppmärksammade kopplingen mellan Bostons The Big Three och originalet The Big Three, som i resten av det här inlägget kommer att kallas för The Big Three.

Tipsychimps älskar The Big Ticket, Sugar Ray och The Truth. Men finns det ytterligare ett steg, någonting bortom älskar, någonting större och ännu vackare så är det vad vi gör när det gäller The Big Three.

Vi har sett Larry Legend försöka få någonting att hända med vänstern (alltså, vi kan inte ens börja skriva om Larry, så mycket rum finns inte på det internet), vi har sett nasty Kevin McHale gör 20, 30, upp emot 40 up and under-moves i en och samma match och vi har sett The Chief försöka hålla tillbaka leendet när någon ettrig rookie försökt snacka thrash med honom vid straffkastlinjen.
Och vi älskar, och till och med mer än älskar, The Big Three för det. Det finns inte en coolare trio inom basketen någonsin.

Du vill ha bevis? You got it. Tipsychimps rankar de tre coolaste NBA-triosarna någonsin. Det här är under vår livstid, den som mejlar exempelvis Cousy, Russell och Havlichek (som stal bollen och ännu inte lämnat tillbaka den, om jag förstått det rätt) får pälsen i mitt duschavlopp levererad till dörren.
Here we go:

1. Larry Bird/Kevin McHale/Robert Parish (Celtics, 1980-1992) Tre mästerskap, obändlig vilja, Birds mustash och glamour my ass. Den här tidens Celtics handlade inte style. Det handlade om att vinna och Celtics gjorde det med ett ostoppbart inside/outside game, inte med snabba uppspel och annat trams. Dunkar? Endast i undantagsfall.
2. Isiah Thomas/Bill Laimbeer/Dennis Rodman (Pistons, 1987-1993) Två mästerskap. Bad Boys var de enda som kunde stoppa Michael Jordan, även om det inte var snyggt alltid. I själva verket var det jävligt fult. Chimps love ugly. Många vill säkert ha in Joe Dumars här, men allvarligt, han var inte det minsta fräsig. Säg hellre Vinnie "The Microwave" Johnson i så fall.
3. Michael Jordan, Scottie Pippen, Horace Grant (Bulls, 1987-1993) MJ är förstås grejen här. Han var ju en hel trio i sig själv. Men Pippen och Grant (glasögonen, herregud, glasögonen) ska inte underskattas och hjälpte faktiskt Gud till sina tre första titlar. Man skulle kunna byta ut Grant här och snabbspola framåt och ta in Rodman i den här gruppen. Men Rodman är diskvalificerad på grund av sin andraplats.
4. Magic Johnson, James Worthy, Kareem Abdul-Jabbar (Lakers, 1983-1989) Vann också tre mästerskap och hade fantastiska duster mot Celtics på 80-talet. Skapade begreppet Showtime som tipsychimps senare gjorde till sitt eget.

Jag lämnar er med Larry Legend.

Wolfgang Pichler & 50 Cent

Jag vill passa på att sätta Pichlers öde, som Hear No Evil nämner här nedan, i ett perspektiv.
Den här hårdingen är inget annat än en hjälte. Varför? För att han överlevde, förstås. Det är bara bad ass motherfuckers som tar en skottsalva och överlever.

Här kommer min snabbranking:
1) Wolfgang Pichler – tog fyra skott i ett svartsjukedrama, s e d a n började alltså demontränaren slåss för sitt liv.
2) 50 Cent – skjuten med tre skott av thugs (inte nio som han själv skryter om), men ändå: tre smällar.
3) Uma Thurman – ärkesvinet Bill satte två skott i den blonda skönheten. "The Bride" gav igen. Kan man väl säga?
4) Mr Burns – skjuten av Maggie. Den gula magnaten kom tillbaka. Mer målmedveten än någonsin.
5) Ronald Reagan – ett skott (en ricochet, faktiskt) av John Hinckley Jr. Bitchade Reagan någonsin om det? Nä.

Wolfgang och pickadollen

Okej, den konstruerade skidskyttesporten är inte en apas favorit (även om vi finner det spännande när nån är på skjutvallen i ett rysarlopp). Men vi kan inte låta bli att kommentera, eller åtminstone tipsa, om följande story:

Wolfgang Pichler verkar ju intressant när man ser honom i tv. Det är han också, visar det sig. Dessutom är han svensk-tysk mästare i den minst lika konstruerade sporten vilja och understatements.

Han blev alltså i ett svartsjukedrama (jag vet, tanken är svindlande) skjuten fyra gånger innan han tänkte "Va, fan. Det här tänker jag inte acceptera". Och sen hoppade Pichler på pistolmannen. Sen hoppade han på snubben med pickadollen, efter att ha träffats av fyra (4) skott.

Jag vill inte avslöja allt, men så här sammanfattar Pichler historien, som slutar med fyra kulor i kroppen och två döda, avdelning understatements:

- Det var tufft.

Pinky and The Brain

Så bröderna Sedin kallas alltså för the Pinky and the Brain-twins av Derek Boogaard. Ni som inte är riktigt säkra på vilka det är, eller om det är en förolämpning eller inte, får lite hjälp på traven här:

Busigt, Öhlund

Mattias Öhlund är för mig klass, elegans, tyst ledarskap, försvarspoesi, mental styrka och sund inställning personifierad.
Rättelse: Mattias Öhlund är en buse.
Vad hände? Herregud, människa.

Youtube-klippet nedan är det inga konstigheter med. Det tlar för sig själv. Men för de som har svårt att hänga med i rörliga bilder: Minnesotas Wilds Mikko Koivu slänger upp armbågen och Uffe Samue... eh, Mattias Öhlund, vänder sig om hugger ned Koivu med en tvåhandsfattad psykopat-sving. Koivus armbåge mot Öhlunds ansikte är inte snygg (han fick en tvåa för den) men Öhlund får under inga omständigheter reagera så. Skandalartat. Koivu fick en spricka i sitt vänstra ben och tvingas vila i en vecka.

Böter på knappt en halv miljon är blaha blaha för Canucksstjärnan Öhlund. Däremot är fyra matchers avstängning kännbart för ett lag som haft det tufft.

Den här matchen, Canucks-Wild (6-2), spelades i fredags. På onsdag möts man igen, i Minnesota. Det kan bli veckans match. Wild har seriens grymmaste fighter, Derek "The Boogeyman" Boogaard och han har haft lite saker att säga:

- Kanske jag kan gå ut och tackla Näslund eller dom där Pinky and the Brain-tvillingarna.

Och när Boogaard säger tackla så menar han inte som när Johan Davidsson trycker till i elitserien. Vi får se vem, om någon, som vågar stå upp i Canucks. Boogaard är ett monster och vore jag bröderna Sedin så skulle jag akta mig för att bygga bo i sarghörnen. Naslund? Han borde nog sjukskriva sig. Han är ju vad nordamerikanerna kallar "fragile" och jag tror inte att han kommer att producera speciellt bra om han känner Boogaards andedräkt i nacken.