I huvudet på ett fan

En av de bästa sakerna, kanske det egentligen enda som är riktigt bra med att stötta ett mediokert/dåligt/uselt/pinsamt lag, är silly season och försäsongen.

Det är då vi intalar oss: Kanske i år. Kanske det kan gå med de här gubbarna ändå. Kanske kan vi överraska. Kanske experterna har fel.

Ni vet vad jag menar. Du kanske är Jämtland Basket-supportern som intalar dig att "jo, det här är nog året då Jocke Eriksson blir allstar". Eller Skellefteå AIK-entusiasten som lämnar hatiska kommentarer i Tomas Ros blogg och påpekar att "ÖÖÖAJHHhhkölöö du ba hata norrland jö! De vet ju alla, djävla idioooot skellefte gå te MINST semifinal i ÅR". Eller, för all del, du kanske är fotbollshuliganen som tänker att Bojan Djordjic nog ändå är tillräckligt dominant och konstruktiv på mittfältet för att leda AIK till SM-guld. Kanske. Det finns en chans.

Det enda idrottslag jag är riktigt passionerad över nuförtiden är Atlanta Falcons. Det är en svårförklarlig kärlek, men den började väl nånstans med Michael Vick och fortsatte i en undermedveten längtan efter självplågan och besvikelse.

Atlanta Falcons är laget som har spelat i NFL sedan 1966. De har ALDRIG haft back-to-back winning seasons. Not once. Så Falcons-fans borde vara luttrade, tycker man.

Ändå sitter vi här, unga som gamla fans, och griper efter halmstrån. När klubben befinner sig i en av sina mest omfattande återuppbyggnadsprocesser, så hittar vi ändå möjligheter, vägar, chanser och långskott. Där andra ser en rookie-quarterback med en benägenhet att kasta interceptions ser jag en ledare, en hårt arbetande football-hjärna. Där andra ser en secondary full av hål och tveksamheter ser jag en chans för nya, osannolika hjältar att kliva fram. Där andra ser en o-line som är ett hopplock av rookies och NFL Europe-spelare ser jag en stark enhet som, för fan, de har ju rätt attityd i alla fall.

Och om vi läser 99 negativa artiklar, så kan du ge dig fan på att vi hittar den hundrade som – vem kunde ana – råkar vara positiv. Och så säger vi; "fan vilken kille! Han har ju precis fattat vad det handlar om, inte som de där andra spånskallarna som bara sågar utan att vara insatta".

Well, jag har hittat den artikeln nu. Och jag vet att det inte är bra för min hälsa, men jag kommer hålla fast vid den som livet självt. Den är skriven av Brian Baldinger, den förre NFL-spelaren och numera FOX-experten som sett alla Falcons försäsongsmatcher (skulle tippa på att det inte var så många andra som var intresserade). Och på den här länken torterar han mitt lättflörtade supporterhjärta med följande grandiosa hyllningar:

"Rookie quarterback Matt Ryan already acts, thinks and plays like a grizzled veteran"
Rookie of the year! Du kan redan nu reservera plats i pokalskåpet, Matt, för nu kan jag inte se någon annan spelare i NFL ens komma i närheten av att konkurrera om titeln.

"Neal starts telling me how Turner has more top-line speed than Tomlinson and that everybody in San Diego knew it"
Är vår nya running back lika bra som världens bästa LaDainian Tomlinson? Vem bryr sig, det är så jag tänker tolka det i alla fall.

"The Falcons already have a nice, fluid, well-functioning line. Rookie Baker, in four preseason games against four types of defenses, hasn't been beaten. Not once. That shows how good his concentration and technique are – amazing for a rookie"
Det är vid det här laget helt uppenbart för mig att Michael Turner och Jerious Norwood kommer kombinera för 3000 rushing yards den här säsongen och att Matt Ryan inte kommer bli sackad en enda gång på hela säsongen. NFL:s bästa o-line, baby!

"The Falcons could be building a Patriots-like, Colts-like offense for the long run"
Okej, okej, det räcker nu. Jag har aldrig varit närmare ett kalsongskott.

På söndag inleder Falcons säsongen, hemma i Georgia Dome mot Detroit Lions. Och på nåt sätt känns det som att känslan jag har just nu, sex dagar innan avspark, inte kommer att överträffas på hela säsongen. Damn you, Brian Baldinger. Damn you to hell.