9. Djurgården

Hej hej. Det här är elitserienedräkningen igen. I dag: Djurgården.

Det bästa med Djurgården i fjol? Tja, vissa snackar om satsningen på stockholmare, andra om det faktum att man tog sig till slutspel med en budgetsatsning och ytterligare några pratar om Fredrik Brembergs trolleri.
Tipsychimps?
Vi snackar om Mark Owuya.

Visst gillade vi stockholmssatsningen, vi imponerades av slutspelsplatsen och vi kunde inte ta ögonen från Linkan när han var på isen.
Men Owuyas blogg var tveklöst den stora behållning. En spännande tonårings vardag klädd i ett språk som promenerar fram till gränsen för vad en hjärna kan tåla - och sparkar ned skylten. We love it.

Och, va fan, hockeyn gick ju rätt bra också. Djurgården har inte elitseriens fetaste checkhäfte men fick ut mycket av varenda check man skrev. Som den till Nicklas Danielsson, som helt plötsligt gjorde 32 pinnar i grundserien.

Men det var då. Innan NHL rotade runt i innerfickan på finkavajen och hittade
ett ännu fetare checkhäfte.

Och Djurgården tar ett kliv tillbaka.

Värvningarna: Sa vi att stockholmssatsningen fortsätter? Det gör den. Den viktigaste värvningen kommer från Östervåla, ändå känns det som att Marcus Ragnarsson kommer hem.
Ragnarsson kom till Djurgården redan 1989 och har vunnit två guld med klubben.
Med Ossi Väänänen borta så måste Ragnarsson bli en succé. Vilket han naturligtvis blir. Hans ledarskap och rutin går inte att ifrågasätta. Defensivt har han alltid varit kassaskåpssäker och på 55 matcher gör han minst 25 poäng i elitserien, vilket skulle ha placerat honom topp tio av backarna i fjol.

Michael Holmqvist floppade i Frölunda och kommer att höja sig hemma i Dif och samma sak gäller 08:an Tim Eriksson. Men frågan är hur högt tak duon har? Holmqvist måste bli en pålitlig ledare här, en fattig mans Mats Sundin, och Eriksson måste hitta spelglädjen igen. Vi vågar inte säga att det blir så.

I övrigt är Robin Figren såklart den mest spännande. Fattar du inte varför så föreslår vi en sökning på Youtube.

Vad har vi glömt? Ja, just det. David Schneider, ytterligare en svårbedömd AHL-spelare. Mest positivt med Schneider: Han har spelat flera säsonger på europeisk is (Finland) och lär med andra ord kunna åka skridskor och hantera klubba och puck. Det är en bra start.

Förlusterna: Aj, aj, aj. Man kan anta att Djurgårdens förluster av Daniel Larsson, Ossi Väänänen och Patric Hörnqvist måste ha känts i Dif:s kollektiva solar plexus.
Alla tre var en av elitseriens absolut bästa på sina respektive områden (målvakt, back och målskytt).

In kommer Ragnarsson och lindrar smärtan av Väänänen-smällen. Men ska man verkligen tro att Stefan Ridderwall kan göra det Larsson gjorde i fjol? Gustav Wesslau kan i alla fall inte göra det. Och vem ska göra målen? Holmqvist och Tim Eriksson är inga naturliga målskyttar.
Har man tappat tre av sina fyra bästa spelare (Bremberg ska in i kvartetten, men hur är det egentligen med honom efter fyllekörningen förresten?) så kommer det förstås att märkas.

Precis som i Luleå, lag tio i vår genomgång, så får man hoppas på intern utveckling.

Prognos: Känslan sa att Djurgården var ett slutspelslag igen, men när vi vred och vände och vägde konkurrensen så blev det så här. Djurgården slutar på nionde plats.
En liten tröst för Djurgården är att Dick Axelsson kommer att explodera. Och nu menar vi inte fysiskt, alltså att han sprängs. Vi menar att han kommer att vara en av elitseriens absolut bästa spelare.

UPPDATERING: Fredrik Bremberg rankas sjua i kategorin "Årets rubrikmakare". Kategorin ingår i Sportbladets elitserienedräkning Juryn.
Etta? Osten Bergström förstås.