Golden Shower Warriors

Ni som följt mig ett tag vet att jag hatar Golden State Warriors. Jag hatar dom av hela mitt hjärta.
Den senaste segern jag inte unnar dessa Rumpelstilzchens i blått och gult är den i morse mot Miami Heat.
Här är ett stackars kämpande Miami på väg mot en välbehövlig dunderskräll (4,30 ggr pengarna SU) och leder hela matchen. Hela förbannade matchen.
Men så vid ställningen hundranånting–hundranånting så får Warriors det där osannolika flytet som gör att man avskyr dom så mycket. Stephen Jackson får något vilt i blicken och Baron Davies får något ännu vildare i blicken. Men framförallt; publiken får något helt annat i blicken. Den där vidriga blicken, ni vet, precis som den minsta killen i gänget som misshandlar en ensam stackare får. Den där lilla otäcka rackaren som står längst bak och skriker och pekar och hejar på och först när han känner att de andra är på väg att fixa det här, går fram och skickar några sparkar mot det liggande offret.
När Davies sänker en trea med hjälp av plankan vid ställningen 111–115 är mitt hat större än på länge – och de fullsatta läktarna i Oracle Arena otäckare än någonsin. Det vet väl varenda människa ett skott som tar i backboarden innan det går i inte räknas?!
Nejnej, det struntar den vidriga GS-publiken i. De vrålar som vore de besatta. Sedan snurrar de sina huvuden, fontänspyr och kryper i brygga upp och ner för trapporna på läktarna. Dessa djävulens basketfans.
Var är Max Von Sydow och hans vigvatten när man behöver honom?

This is Pick No Evil, signing off.